TheConcerts

ABBA The Concerts
ABBA live 1970-1982

New Domain abba-theconcerts.DE – Please update your bookmarks and links.
The former info-Domain will become invalid.

Swedish Reviews

I always try to provide English translations for all these reviews. In case they aren’t accurate you find the original texts here. If you can translate them better, please send me your improvements.

1970 – Stockholm, Strands Cabaret

press Tomtebo på fina krogen

“Fästfolk” heter december månads kabaré på restaurant Strand i Stockholm. Fästfolk är av hävd lyckliga – eller skall så vara – lyckligt är det dubbelpar som denna show fotar sig på: Annifrid Lyngstad och Benny Andersson, Agnetha Fältskog och Björn Ulvaeus. Så inni vassen lyckliga. Det står en tung air av tomtebolycka över fina guldkrogen.
Hade den här showen fortsatt en kvart till så hade jag behövt en bitring för att inte skrika högt. Det är synd, för alla de fyra inblandade borde ha mycket mer att ge än att stå som en skock får i denna idyll som gallbräker. Fast Björn och Benny har med en del av sina egna låter, och det hlälper upp en del, men inte allt.
Av denna anledning blir man så himla lycklig – mlttåt, det smittar tydligen: tacksam är ett bättre ord – för Annifrid Lyngstads “Tre kvart från nu”, en turnering på det oändigla temat “den andra kvinnan nar mannen
gått”. Det hade kunnat bli kladdigt och klyschigt, men detär i stället osentimentalt och finkänsligt på rätt sätt.
En förnämlig tolkning – Annifrid Lyngstad växer här flera tum på scenen – av en utmärkt text, av Peter Himmelstrand. Och ett modigt grepp att bygga numret på ett gammalt pianostycke av Anton Rubinstein,
1829-94.
Samma modiga grapp tar för bakgrundsorkestern The Lolas. Nej, detta är ingen bakgrundsorkester: det är länge sedan jag hörde en så mångsidig och brett imponerande orkester av den här sorten.Denna polska kvintett – som snart blir sextett – börjar kvällen med klassisk musik och drar sedan igenom så gott som alla tänkbara sorter inom den populärmusikaliska sektorn: jazz, Glenn Miller, evergreens, ultramodern bluespop etc. Detta band och Annifrid Lyngstad var kvällens behållning.
Dagens Nyheter (?) – December 3, 1970
press Mer mod och sting

Fästfolk” kallar de sig – fyra unga människor som slagit sig ihop om en show på Strands cabaret. Agneta Fältskog och Björn Ulvaeus, Annifrid Lyngstad och Benny Andersson heter paren. De framför sig själva sött, ungt och ofördärvat. Något riktigt bett i del blir det väl inte ännu men det är heller inte direkt tråkigt. Det är den gamla vanliga historien att det tar en viss tid innan de riktigt unga i gamet lär sig att showbusiness är bland det svåraste som finns och att korgshowbusiness är ännu svårare.
De är inne på rätt väg, tror jag, när de blandar upp de söta av ung eller bitterljuv kärlek fyllda visorna med mer handfasta låtar som “Arga unga män förenen eder” som egentligen handlar om mycket små barns problem med daghem och allt annat smått och gott. Ibland förstår man av deras arrangemang att de känner mer i musik än de vågar visa fram. Lite mera mod alltså och mycket mera träning i det sceniska framförandet! Det tycker jag. Men publiken var helt nöjd med det hela som det var och det är ju huvudsaken. Tills vidare.
Ulla-Britt Edberg – December 3, 1970

1977 Oslo

press Et ytre av gull [As Google isn’t a good help here can anybody provide a complete English translation?]

ABBA vant alles hjerter da de smilende og ærlige demonstrerte sitt fantastiske lydanlegg og avsluttet med replikken: Det er så bra at hvem som helst kan gjøre dette efter oss.

Men, det er en mild overdrivelse, for selv om det kan være mye å sette fingeren på når det gjelder det musikalske og tekstlige innhold av deres verdensberømmelse, så er de fire middelaldrende ungdommene uhyre profesjonelle i fremføring og grep på sitt publikum. I bibelsk kjortel-stil forkynte ABBA, som betyr far i den samme boks sprog, et heidundrende Waterloo for lettskremte hørsel- og synsapparatur. 30 kvadratmeter høyttaleranlegg og en aldri hvilende lysmester, som vekslet mellom helvetes rødt til isblått og giftgrønt, var synsrammen rundt
showet. Samt et stort og velspillende orkester og over 6000 tilhørere som forventningsfullt var kommet fra store bilkøer i området Østbanen/Lambertseter. På en hylle i veggen, under skiltet med «heime – burte», var kronprinsparet ønsket velkommen med «Jeg har en tulle med øyne blå». Så braket det løs med SOS og «Jeg er en tiger». For det skal sies at ABBA er ikke fullt så uskyldsblå i sin opptreden som godtfolk liker å mene. Sex er en hovedingrediens i deres show, og de svenske piker i sølvtrikot vendte baken til publikum litt oftere enn hva vanlig genanse skulle tilsi. Men det er jo ikke første gang svensker har vist nordmenn ryggen i en idrettshall. Som for øvrig overrasket med utmerket akustikk. Nå er ikke ABBA kjent for å kjøre i senk publikum med katastrofal lydstyrke, men det dro jo godt på når bassgitaristen slet strenger som hardest og de to parallelt spillende trommeslagerne brukte maksimal armstyrke. Og likevel lot lydene seg separere og bli lyttet nærmere på.

Den medbragte blåsegruppe var av høy kvalitet, og musikkarrangementene var førsteklasses til sitt bruk, selv om vi kom på den forkastelige tanke at de var skrevet mer for å dekke over enn for å understreke kvaliteter ved gruppens slagere. I det hele tatt var den ytre effekt voldsom, maken til bruk av lyd og lys har aldri vært hørt og sett i Norge. Med full guffe på maskinene sang de to jentene som 100 Anita Hegerlander, mens gutta holdt seg mer diskret i bakgrunnen. Helhetsinntrykket var meget sympatisk. Så snille og pene som de fire er, samler de generasjonene i enstemmig glede. Det er første gang i underholdningsmusikkens historie at barn og mor og bestefar forstår hverandres smak. I dette faktum ligger mye av ABBAs suksess, men også en del av deres musikalske forflatning. De anstrenger seg for, og har talent for, å lage umiddelbart fengende slagere som ikke støter noen, og de fremfører dem med den internasjonale artists godt innlærte ferdigheter.

Publikum tok begivenheten med stoisk ro, men det var helt tydelig at showet falt i smak. Det skal imidlertid ikke stikkes under stolen at tempoet dalte mot slutten, slik tradisjonen er i idrettshaller. Den nyskapte mini-musikal om den lille amatør som ble stjerne, og ikke visste hvor slitsomt det var, gjorde ikke noe varig inntrykk. Det gjorde derimot ABBA som scenemennesker, og showet som en glitrende slager-cabaret.
Øyvind Thorsen, Aftenposten (Norway), January 29, 1977
press ABBA i Oslo – Snällhetens symfoni

Bedövande jubel när ABBA visade sig, men ingen visslade och stampade, sånt gör inte ABBA’s publik. Därefter blev applåderna mattare för varje låt. Efter en timme, halva konserten, sag jag flera gå, och i haller utanför var det kö utanför spelautomaten.
Ändå framträder världens populäraste grupp offentligt för första gången på länge. Premiär i en sporthall i Oslo, turnén går nu till andra städer med stora hallar neråt Europa och avslutas 14 februari i Royal Albert Hall i London. Därefter vidare till Australien.
Lite glädje kom efter en låt som var snabb och stark och kunde misstagas för rock. Det läg i luften att ungdomarna ville dansa, men det blev inte så. Jubel också när ABBA låtsades lämna estraden.
Vi måsta sitta på plats i god tid innan, som när Ingmar Bergman regisserar på Dramaten. Så stora förväntningar måste sprieka. Kolsvart – och ett hotande motorljud. Och så, fullt ljus och draperiet bort; där stod de fyra i ABBA med nio musiker och tre sångerskor, alla i vitt. Annifrid och Agneta hade överkast i silver med vida ärmar.
Var di utklädda till änglar? Nej, det var nog jiujistukläder.

De började med “Tiger”. Fortsatte med gamla slagnummer från skivorna, “Waterloo” kom ganska tidigt och fick förströdda applåder. Då tog flickorna av sig silverkapporna och det hjälpte lite. Det stora suset uppstrod först senare när de kom i vita baddräkter.
Björn och Benny gnabbades, den ene kunde inte och den andre var för tjock, sa de. Flickorna sträckte ibland ut ena armen, och i tur och ordning vände de sig och visade sina stjärtar. På hedersläktaren satt kronprins Harald och hans prinsessa.
Det gick förvånansvärt lugnt till på estraden: inga väldiga eller utstuderade gester. De tre flickorna i kören knyckte lite påhöfterna nån gång.
ABBA riktar sig främst till flickor runt 15 àr, alitså i de mest särbara och rådvilla åren. På den hisnande tröskeln mellan barn och vuxen. De sjunger om en flickar som vågade kyssa sin lärare, om dansens drottning som retas med killarna, tänder upp dem och sticker.

Egentligen år det inte musik de säljer, utan drömmen om framgång, det stora lyftet som i ett slag skall ge en villa vid havet eller åtminstone en tvårummare på åttonde våningen med egen nyckel.
De sjunger om flickan som hoppas snärja en rik man, så lyder deras rád. Klarar du inte det, får du resa till Las Vegas och vinna den lycka på casino. Samma sorts sånger sjunger Git Gay och Anita Lindblom.
Låten “Money, money” är en effektiv och enventen melodi, och arrangement har kontraster. Jag tror att många
av de hundratals svenska grupper som år bättre än ABBA har en del att lära av dem när det gäller dramatiska effekter.
De avslöjade en dröm: att få sätta in sin musik i ett sammanhang. Så kom en 25 minuters kavalkad av melodier som berättade historien om en okänd sångerska från landet som blev berömd och fick göra turnéer över hela världen men blev en marionett.

Detta spel gjordes med storslagna effekter av rök och blinkande ljus i olikar färger, men stelt och livlöst, som om de faktiskt inte såg att spelet handlade om dem stjälva.
Det blev ectra mekanikst, eftersom ABBA’s ljud är vasst. Trots att jag hört flera skivor och nu hört dem i verkligheten, vet jag inte hur de sjunger. Man hör någrar väsande röster i fjäran, inne i ett tjatigt drunk. De gör sken av att vara natuliga och visa sig öppet, men berättar bara slagord.
Och om snällhet. De skickar ut låtar om fördragsamhet och gömmer sig bakom livvakter som kallas gorillor. De anser att deras publik är i tillräckligt osäker ålder för att vara korkrad. Det är et människoförakt så häpnadsväckande stort och pretentiöst, att man sväljer det av ren genans.
Detta var den mest politiska musik jag någonsin hört.
Ingemar Glanzelius, Dagens Nyheter, January 29, 1977

Introduction

ABBA The Concerts
About
Backstage thoughts

The tours & concerts

1970-71
1973
1974-75
1975
1977
1979
1980
1981

Related content

Live on TV
On air (radio shows)
Releases & publications
Questions & tasks
My ABBA

Site

Changelog
Site search / Categories
Imprint / Data protection
Essential Site @ ABBA Omnibus